Den långa etappen

Klockan var 02.30 och vi hade färdats genom Saharaöknen i över 19 timmar i sträck. Under ett täcke av stjärnor satte vi oss ner i den svala sanden och lutade oss tillbaka mot våra ryggsäckar. Vi sträckte ut våra trötta ben och armar i sanden och kände hur de små kornen dansade över huden. Ingen av oss hade uttryckt tanken, men när vi lade oss på rygg och blundade bad vi tyst att en skorpion skulle dyka upp ur sanden och tycka att vi var tillräckligt lockande för att sticka. Ja, du läste rätt; vi bad för en skorpion.

Vid det här laget var vi helt slut och mentalt på en riktigt låg nivå. Min mamma hade olidliga smärtor med blåsor på undersidan av fötterna och utmattningen och tröttheten efter timmarna i den heta Saharasolen och jakten på tidsgränser var tillräckligt för att jag skulle falla på knä och gråta. Vi ville inte fatta beslutet att ge upp, men vi ville att tävlingsledningen skulle göra det åt oss. Om vi blev stuckna av en skorpion skulle vi, rent medicinskt, bli uttagna ur loppet och vårt Marathon des Sables-lopp skulle vara över. Vi skulle bli tvungna att stanna, och det var okej för oss. Kalla det sömnbrist eller en form av självbevarelsedrift, men den bästa lösningen i vårt sinne var verkligen extrem.

Tjugo minuters sömn gick alldeles för snabbt och det fanns inte en skorpion att hitta. Vi satte oss upp och lät våra ögon anpassa sig till mörkret, svagt upplyst av den nedgående månen och stjärnorna. När vi insåg att våra böner var obesvarade tittade vi på varandra och min mamma sa: ”Ska vi?” och jag svarade: ”Vi avslutar det här.” Vi tände Suprabeam M6xr-lamporna som vi hade fäst på våra ryggsäckar och gav oss iväg för att avsluta nästa etapp.

Födelsedagspresenten – juli 2019

I flera år hade jag hört talas om min mammas dröm att springa det legendariska Marathon Des Sables, ett 150 mil långt självförsörjande etapplopp genom den marockanska Saharaöknen. Varje gång hon träffade en medlöpare som hade genomfört loppet, läste en artikel eller såg en dokumentär som beskrev hur tufft det var, lyste hon upp och pratade om hur fantastiskt det skulle vara att få genomföra loppet en dag. Jag visste inte att hennes ord skulle prägla mig ända tills jag försökte komma på en speciell födelsedagspresent till henne. Efter att ha funderat länge och väl bestämde jag mig för att den bästa presenten skulle vara en upplevelse och vad skulle vara bättre än att ge henne än 2020 års upplaga av Marathon Des Sables? Som ett team bestående av mor och dotter planerade vi att ta oss an öknen tillsammans och skapa minnen för livet!

Äntligen! – April 2023

Efter många uppskjutningar på grund av covid-19 kunde vi äntligen starta det 37:e Marathon des Sables den 23 april 2023, nästan fyra år senare! Det ryktas att det är svårare att ta sig till startlinjen än att genomföra själva loppet, och det ligger en del sanning i det. Att förbereda sig för ett självförsörjningslopp var olikt allt vi tidigare hade gjort. Självförsörjning innebar att vi var tvungna att bära med oss allt vi behövde för en vecka minus vatten och skydd, som tillhandahölls av tävlingsorganisationen. Från mat värd 14 000 kalorier, sovsäck, extra kläder och sandstormsglasögon till medicinsk utrustning, solkräm, pannlampor, toalettpapper och en liten tvål, var vi alla tvungna att bära all vår utrustning i en enda ryggsäck. Min mamma och jag tillbringade otaliga timmar med att testa utrustning, göra kalkylblad och gå igenom beräkningar för att försöka hålla vår utrustning/ryggsäck så lätt som möjligt utan att det skulle bli helt obekvämt.

När vi kom fram till bivacken satt vi i våra kamelhåriga berbertält och fortsatte att gå igenom våra ryggsäckar flera gånger. Vi delade tankar och idéer med våra berömda och erfarna tältkamrater och började till och med processen att ta bort taggar från kläder och utrustning för att spara vikt. På lördagseftermiddagen före tävlingen var det dags för den slutliga invägningen och tekniska kontrollen med MDS-tävlingsledningen. Med målet att hålla våra packningar under 9 kg lyckades vi med det: min mammas packning vägde 7,9 kg och min packning vägde 8,6 kg.

När alla förberedelser var klara, utrustningen kontrollerad och vägd fanns det inte mycket kvar för oss att göra, förutom att göra vårt bästa för att hålla tävlingsnerverna på ett minimum och få en god natts sömn. Vi omfamnade sandstormarna när de kom och firade den enkla och vackra Saharaöknen när dagen förvandlades till natt och de miljontals stjärnorna dansade på himlen.

Tävlingen – 7 dagar, 250 km, 1 085 startande

Det 37:e Marathon des Sables 250 km-loppet var uppdelat i 6 etapper under 7 dagar. I år var etapp 1 36 km, etapp 2 32 km, etapp 3 34 km, etapp 4 – den långa etappen på två dagar – 90 km, etapp 5 – maratonetappen – 42,2 km och etapp 6 10 km.

På morgonen för etapp 1 stod 1 085 atleter nervösa under den uppblåsbara startlinjen. Tillsammans med vår MDS race director, Patrick Bauer, började varje morgon med att sjunga Happy Birthday till alla firare och övergick sedan till AC/DC:s ”Highway to Hell” som strömmade ut över högtalarna. Varje dag fylldes energin med spänning och förväntan när nedräkningen startade och alla stämde in i ”3… 2… 1… Go!”

Under loppets gång mötte vi sand, djeblar, saltslätter, sanddynor, extrema temperaturer med toppar mellan 46 och 47 grader Celsius, kamelflockar, torra flodbäddar och många sandstormar. Av de 1 085 idrottare som startade var det bara 765 som kunde korsa mållinjen, ett avhopp på nästan 30%. Ur det perspektivet hyllas 2023 års upplaga nu som den näst svåraste upplagan. Och min mamma och jag klarade det med en sammanlagd tid på 70 timmar och 43 minuter! Vi gick i mål tillsammans och höll varandra i händerna och tog en hyllningsbild med tävlingsledaren Patrick Bauer, medan våra armar omfamnade varandra.

När en annan deltagare frågade om vi kunde beskriva vår upplevelse med ett enda ord, vad skulle det vara, så svarade min mamma ”Roligt” och jag svarade ”Oförglömligt”. Båda var så sanna, men kanske inte mitt i natten när vi ber för skorpioner!

Förändrat

Jag har hört från så många människor att Marathon Des Sables kommer att förändra ditt liv. Jag var inte säker på hur mycket jag trodde på det då, men när jag sitter här nu, drygt sex veckor efter att loppet avslutades, kan jag utan tvekan säga att det är sant. Vi är förändrade. Det vi gick igenom tillsammans, jag och min mamma, våra tältkamrater, alla idrottare som stod på startlinjen, var en upplevelse för livet. Det är fortfarande svårt att sätta ord på exakt vad som hände där ute och jag är okej med det. Denna 37:e Marathon des Sables-upplevelse var verkligen oförglömligt roligt!

Utrustning Highlights – Vad fungerade för mig och vad jag skulle rekommendera!

Pannlampa: Suprabeam M6xr
Perfekt för den långa etappen! Banmarkeringarna använde reflekterande tejp som lätt plockades upp av lågnivåinställningen och när vi kom till riktigt steniga sektioner ledde maxnivån vägen.

Mat: 2 500 kcal/dag
Massor av salt mat! Våra favoriter var bland annat kex, saltade pistaschmandlar, saltade majsnötter och torkat kött.

Skor: Hoka Arahi 6
Jag tvekade fram och tillbaka mellan att använda en väg- eller trailrunningsko. I slutändan valde jag det som fungerade bäst för min fotstruktur, bred tåbox och stabil plattform, och sedan komfort.

Förpackningar: Raidlight Revolutiv 24L & Front Pack
Detta var ett bra paket för mig! Jag gillade hur lätt det var, det gav mig snabb åtkomst till min mat och nödvändig tävlingsutrustning i frontpaketet och höll upp relativt bra – bara en liten reva på axelremmen som lätt fixades med duct tape.

Sova: Western Mountaineering – HighLite sovsäck
Perfekt sovsäck för det här loppet. Även om det ursprungligen var för varmt att komma in i den två av nätterna där ute, kröp jag alltid in i det före morgonen när temperaturerna sjönk.

Kläder:
WAA Ultra Running Skirt, Mountain Hardwear Crater Lake Long Sleeve Hoody, Drymax Trail Run ¼ Crew, Runderwear Balance Sports Bra, Sunday Afternoons Sun Guide Cap, Oakley Radar EV, Solumbra Hand Guards

Kolla in pannlamporna som Kassie och hennes mamma tog med sig

Suprabeam har sponsrat belysningsutrustning till Kassie och hennes mamma